tisdag 5 februari 2013

ATT VANDRA PÅ FÖRBRÄND MARK...

Är hjärtat ljumt, så vandrar man på död mark. Där finnes ingenting, och där växer heller ingenting som får blomma ut...
En religiositet värmer ingen...Den tänder heller ingen...
Den vägen, är bara egocentrisk och trång...
HJÄRTAT MÅSTE VARA MED.......

Att vara en kristen är att kunna vandra på förbränd mark,
att kunna gå in i olika sammanhang, och ändå förbliva sig själv...
Att kunna nå ut till alla dem, som ingenting är i världen...
Visa dem att det finns en källa, mitt i ökenvandringen...
Att på knä få böja sig i all ödmjukhet, och ropa till Jesus,
för alla dem som håller på att drunkna i denna världens stormande hav.
Ty kärleken är tålig och mild...
kärleken avundas icke, ej heller förhäver sig eller uppblåses...
Låt oss visa respekt, och kärlek till alla människor vi möter utmed våra vägar där vi bedjande, går fram...
så skall förbränd mark börja blomstra...
Herren giver oss olika vägar att vandra på...
Jag har funnit min, och den går till dem, som ingenting är för världen...
för att bringa dem ett hopp, att det finns en underbar och levande källa...